Intervju

intervju med playhouse konstnärliga ledare, elisabet klason och björn lönner

Gjordes hösten 2012

Varför väljer ni att sätta upp enbart amerikansk dramatik?
 
Vi är båda utbildade i New York och har våra hjärtan i New Yorks teaterliv. Under vår utbildning fick vi fribiljetter till mängder av föreställningar; uppsättningar på allt från små obskyra källarscener till stora Broadwayteatrar. Gemensamt för alla dessa teatrar är att man känner sig oerhört välkommen och dramatiken andas också ofta en respekt för människor och deras olikheter;  man vill verkligen nå sin publik, och man värnar om de människor man når. Teatrarna kommunicerar en omsorg och respekt för publiken som vi gillar, kanske för att de är mer beroende av sin publik (såväl i form av donationer som biljettintäkter). 
 
Vad gäller själva pjäserna hittar vi i New York ofta pjäser som i stor utsträckning handlar om människor och mänskliga relationer, som kommer nära människor och ställer frågor kring deras livsval, utan att döma dem. Frågorna som behandlas är "allmänmänskliga" och berör människor oavsett bakgrund, religion, klass, kön etc. I New York är även inställningen till skådespeleri/teater mer fokuserad på själva berättelsen  - och mötet mellan karaktärerna - än på det storslagna i själva iscensättningen. Vi är ju själva skådespelare i botten och tycker om det förhållningssättet.
 
Dessutom har amerikanska dramatiker stor hantverksskicklighet.  I New York finns en respekt för dramatiker och ett tydligt uppmärksammande av det hantverk som ligger till grund för en riktigt välskriven pjäs. En annan anledning att vi letar i New York är den hårda konkurrensen där. Det skrivs kopiöst med pjäser i USA och de få som tar sig till premiär, på en välrenommerad teater och får publikens såväl som kritikernas hyllningar är i regel en bra pjäs; en som "fungerar" och är beprövad. 
 
En teater i New York har devisen "Good stories, well told", som vi vill ska stämma in även på det vi gör. Vi letar efter riktigt bra berättelser och försöker göra dem rättvisa.
 
Hur väljer ni de pjäser ni sätter upp?
 
Det ska vara en ny pjäs. Vi vill alltid presentera nått nytt och färskt, en berättelse vi inte tidigare sett. Idealet är när en pjäs har premiär i New York på våren och vi kan ha premiär på hösten. Ibland har vi faktiskt hunnit före, som när vår premiär av Three Days of Rain stoppades pga Broadwaypremiären med Julia Roberts. 
 
Sen är det centralt att föreställningen har ett aktuellt och allmänmänskligt tema.  Även om USA skiljer sig från Sverige på många sätt är det, som så ofta när det gäller människor, mer som förenar. Teman som fördomar, genus, rättvisa, kulturella motsättningar, sorg etc är lika viktiga och aktuella där som här, och vår erfarenhet är att vår publik upplever detsamma. Pjäsen måste berätta något om oss här idag, och publiken måste kunna relatera till människorna och tematiken. Därmed inte sagt att en pjäs måste utspela sig i Sverige för att vi skall förstå den. Vår erfarenhet är att publiken är väldigt snabb att "översätta" omständigheter och relatera dem till sig själva. Om så inte var fallet kan man fråga sig varför någon skulle sätta upp Hamlet, vars yttre omständigheter har väldigt lite gemensamt med de flestas vardag.
Vad är drivkraften?
 
En av våra drivkrafter är tjusningen i att läsa en pjäs, utropa "jädrar vad bra!!!" och sen ta den hela vägen från första läsning till premiär. Varje resa är unik med sina specifika problem (eldsvådor, tekniker som stjäl biljettkassan, skådespelare som hugger sig i handen under föreställning, Julia Roberts etc), och alla skall de övervinnas. Att sen efter månader av produktionsplanering, översättning, marknadsföring, rollbesättning, repetitioner etc  äntligen se publiken möta föreställningen, se föreställningen "gå hem" eller landa, väcka de känslor, reaktioner och tankar vi hoppats, är en oslagbar känsla som skänker enorm tillfredsställelse. 
 
Playhouse har dessutom startats mot alla odds. Vi fick inte bidrag först och producerade sen, utan vi har hela tiden gjort det oavsett bidrag. Vi har struntat i systemen och producerat den teater vi vill producera för att vi gillar det och vet att publiken gör det. Det ger en känsla av oberoende som ger oss energi att fortsätta, även när det ser mörkt ut på pappret (eller mycket röda siffror i budgeten). 
 
Publiken är en annan tydlig drivkraft. Eftersom vi ofta stått på scenen har vi känt det mycket påtagligt, upplevt hur det är när hela salongen är inne i föreställningen, när man är i symbios med medspelare och publik. Vi frågar också ständigt publiken vad de tycker om föreställningarna, och får massvis med feedback - och ett kvitto på att vi når fram. Dialogen med publiken, att vi alltid har en tydlig mottagare i arbetet vi gör, är en av våra största drivkrafter.

Har ni en fast ensemble?
 
Nej, vi har ingen fast ensemble. Vi annonserar alltid efter våra skådespelare och tillsätter dem genom provspelningar. Det här görs inte i Sverige i någon större utsträckning, men vi tycker dels att det är viktigt ur ett rättviseperspektiv - man bör öppna upp arbetsmarknaden och tillsätta efter kompetens - och dels ur ett kvalitetsperspektiv. Vår erfarenhet är att det är snudd på omöjligt att se hur en skådespelare passar till en viss roll utan att pröva, och våra provspelningar leder oftast till att det vi tänkt visar sig vara fel, att en annan skådespelare skapar en helt annan dynamik i rollen än den vi trodde. Även de som jobbat hos oss tidigare får provspela eftersom vi anser att varje roll är unik. De enda som slinker igenom utan att behöva provspela är vi själva, av förklarliga skäl.
Ni är ju båda skådespelare - brukar ni även regissera?
 
Oftast inte. Skådespeleriet har legat oss så varmt om hjärtat och det har varit fullt tillräckligt att göra med producentskap, översättning och skådespeleri. Men vi kommer nog att regissera mer och spela mindre i framtiden. Elisabet gör regidebut i och med I rummet intill. I egenskap av konstnärliga ledare är vi dock högst närvarande under regiarbetet och har en pågående dialog med regissören kring uppsättningen.