|
|
|
|
|
|
|
|
"Kriget som livsluft får rapp tolkning. Skickligt spelat. En rapp energinivå som ofta imponerar." Svenska Dagbladet
"Pjäsen är full av humor. Det är passion och tvära kast mellan ilska, sorg och kärlek." Teaterstockholm
"Samhällsanalysen är skarp och pricksäker. Elisabet Klasons kamp med den rastlösa och idealistiska Sarah imponerar." Nummer |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stycket börjar med att Daniel bär upp Sarah till deras våning. Hon har blivit offer för en vägbomb och har återvänt allvarligt skadad. Daniel är då redan hemma för att hämta sig från ett gravt krigstrauma efter att han sett hur en grupp kvinnor sprängdes till bitar. USA:s olika krig är ett stort tema på amerikanska scener. Också Tiden står stilla handlar om hur strider, död och våld förändrar människor, eller tvingar dem till ställningstaganden. Sarah och Daniel lever ju på kriget och kan sägas vara adrenalinnarkomaner. Båda kallar sig idealister och menar att de arbetar för att göra konflikter synliga och därmed möjliga att diskutera och på så sätt bädda för politisk förändring. Samtidigt är paret offer för den verklighetsförhöjning som kriget innebär. Sarah vill tillbaka, hon ser inte vardagen som meningsfull. Hon förstår inte sin egen tragedi: hon väljer bort kärlek, vardag och barn för att bli hög på kriget. Vid sidan av deras relation, äktenskap och skilsmässa står Rickard och Amanda. Han är bildchef på en stor tidning och kollega. Hon är dennes nya flickvän, en bimbo som Margulies låter få revansch på slutet genom att hon trots sin brist på bildning tecknas som en genial mor, som väljer bort sitt yrkesliv för att bli hemmamamma. Det är omöjligt att veta om författaren är ironisk, om han visar på två extrema, och motsatta, kvinnoroller som båda leder till reducering av en privatsfär eller om han förespråkar en återgång till en kvinnosyn som hämtad från 1950-talet. Tiden står stilla är ändå främst en pjäs om hur alla krig faller ner till vardagslivet som bitar av trauman, som en livsluft av aggression och konflikt. Anders Björnas regi är tryggt realistisk men låter ensemblen gå upp till en rapp energinivå som ofta imponerar. Elisabet Klason låter Sarah oftast vara just arg, utan att förstå varför. Det är skickligt spelat liksom det sätt på vilket Björn Lönner låter Daniel envist genomföra sitt normaliseringsprojekt och konsekvenserna av dess nederlag. Regin tar inte riktigt ställning till pjäsen och dess värderingar utan överlämnar konflikthanteringen med varm hand till publiken. Det gör möjligen iscensättningen vag men också på ett sympatiskt och ärligt sätt öppen för tolkning.
|
|
 |
|
|
|
|
|
|
|
|
Recension på Teaterstockholm.se
Att "måla fan på väggen" och leva på andras misär, helst med en cynisk inställning till det mesta i vardagslivet, är grunden för en lyckad journalistisk karriär. Inget är som det bör och att inte tidningarna fullkomligen dryper av tragedier och krig är bara ett av många tecken på samhällets förfall. Mitt i denna smet av elitister och högintellektuella medieprofiler utspelar sig en komplex historia om att bli normal. Kontrasterna är det som bygger pjäsen.
Två par i olika skeden av livet skildrar den svåra och omvälvande omställningen till den vardagliga lunken, långt ifrån exploderande bilar och krigsreportage. För två personer som tjänat sitt levebröd på andras tragedier blir vardagen en obehaglig chock där karriär och familjeliv ställs på sin spets. Att blanda dessa båda visar sig vara svårt, samtidigt som deras goda vän och redaktör gifter sig och får barn, med en förövrigt bedårande, dock naiv kvinna spelad av Malin Buska. Hon ställer frågorna som ingen vågar uttala och leder sakta men säkert in den tidigare så impulsiva frilansjournalisten på en bana längre och längre ifrån sin livspartner sedan nio år.
Det är det normala livet som hägrar, där tryggheten ligger nära till hands, med barn och giftermål och allt mer triviala, journalistiska uppdrag. Frilandsartikeln om skräckfilmer förvandlas till en bok och det dramatiska livet i krigets mitt lockar inte längre. Åtminstone inte för en av dem. Vad som tidigare varit ett kall börjar ifrågasättas.
Pjäsen är full av humor, oftast på andras bekostnad när de tre intellektuella vännerna briljerar med sina kunskaper högt ovanför huvudet på den godtrogne, unga kvinnan som till vardags jobbar med något så opassande som "eventplanerare". Man gör bäst i att skratta med, och överallt i publiken sneglar bänkkamraterna nervöst på varandra; man vill inte vara den som inte förstod Kafkaliknelsen, eller missade det omåttligt skämmiga i att inte veta vem Sid Vicious var.
Skådespeleriet jobbar sig snabbt uppåt, som om pjäsen behöver en liten uppvärmning för att hamna i det rappa tempo som genomsyrar de flesta scenerna. Det är passion och tvära kast mellan ilska, sorg och kärlek. Svårast är det i de monologliknande sekvenser där skådespelarna resonerar vända mot publiken. Bäst blir det i de familjära och underhållande parscenerna där dialogerna känns naturliga, och den mysigt dekorerade scenen på riktigt känns som parets lägenhet. Så klart, i klyschig journalistisk anda, med whiskyflaskorna tydligt profilerade.
|
|
 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
När vi inte spelar egna föreställningar finns möjlighet att hyra Playhouse Teater. Läs mer »
|
|
|
|
|
Föreställning: Tiden Står Stilla
Nypremiär: 18 februari 2010
Klicka här för att boka »
Biljettpriser:
Första raden: 290 kr
Ordinarie: 240kr
Studerande, pensionärer, arbetssökande: 180 kr
Ungdom under 20 år: 95 kr
|
|
|
|
|
|
|
|
|
